Gjutning

Handformning

Den enklaste typ av formning görs mer eller mindre för hand. Oftast för mindre serier eller stora gjutgods som inte passar in i maskinella formningslinjer. Inte desto mindre kan avancerade komponenter formas och innehålla komplicerade inre strukturer som kräver ett antal kärnor.

Maskinformning

I olika typer av formmaskiner kan tillverkningen utföras rationellt. Vid längre serier kompenseras därför en högre verktygskostnad vid maskinformning med en lägre tillverkningskostnad jämfört med handformning. Råsand används för denna metod. Formfyllning och kompression sker i allmänhet genom blåsning och pressning.

Flasklös formning

Denna metod är mycket rationell och medför en mycket hög produktionstakt. Den förhärskande metoden är att tillverka formen vertikalt samt att utnyttja formens båda sidor. Kända tekniker är t.e.x från det danska företaget DISA och HWS. För att få god ekonomi behövs i regel serier på några tusen och uppåt även om undantag finns.

Skalformning

Begränsningen för de traditionella, ovannämnda metoderna är framförallt måttnoggrannhet och ytutseende. Dessa parametrar kan förbättras med skalformning. En hartsbunden finkornig sand hälls på en uppvärmd modellplatta. Ett härdat skikt bildas. De två halvorna hoplimmas och gjutning kan ske. Gjutgodset får en betydligt finare ytstruktur och bättre form- och dimensionsnoggrannhet.

Kokillgjutning

För icke-järnmetaller kan man även använda permanenta formar även om det förekommer för järn och stålgjutgods. Vid kokillgjutning används permanenta former oftast i stål. De två formhalvorna förs samman och låses, varefter gjutning sker. Lämpar sig framförallt för aluminiumgods med höga krav på finish och hållfasthet. Verktygskostnaden är förhållandevis dyr och kräver oftast en försvarlig seriestorlek.

Pressgjutning

För relativt stora serier (helst 10 000 tals) och begränsade ämnesvikterna och dimensioner är pressgjutning ett intressant alternativ. De dominerande materialen är aluminium-, magnesium, koppar och zinklegeringar.

Den smälta metallen pressas i detta fall med en kolv med hög hastighet in i formverktyget. Trycket i verktyget blir mycket högt. Detta måste kompenseras med ett högt mottryck som ställer krav på maskinens låskraft. I princip är det just låskraften som begränsar ämnesvikten och dimensionen på detaljen.

De vanligast förekommande detaljerna ligger kring något kg och kräver låskrafter kring 300-500 ton beroende på hut tätt/hållfast godset skall vara. Vi kan idag erbjuda produktion i maskiner som klarar upp till 1500 ton.

Verktygskostnaden är oftast avgörande för om man väljer pressgjutning och varje fall måste bedömas efter sin kostnadskalkyl. De stora fördelarna är att man kan få mycket tunna godstjocklekar (låg vikt), hög måttnoggrannhet och hög ytfinish till låg styckkostnad.

Precisionsgjutning.

I de fall krav på måttnoggrannhet och ytfinish är mycket stora kan denna metod användas. Modeller av vax doppas i en keramisk uppslamning. Materialet torkar och ett skikt byggs upp. När tillräcklig tjocklek uppnåtts smälts vaxet ut. Formen är därefter färdig för avgjutning.

Metoden lämpar sig för alla material men eftersom det är en relativt dyr metod används den oftast för mer exotiska material och för tillämpningar som inte är så kostnadskritiska.